Jag orkade springa heeeeela slingan ikväll. Shit, vad jag är stolt =) Det är så skönt när man kommer till stället där man började gå förra gången och känner "jag orkar mer". När jag kom tillbaka började jag fundera på varför jag orkade. Följande är mina teorier:

1. Jag har haft en skitjobbig första dag på jobbet efter semestern.
2. Jag tröståt räkmacka till lunch pga teori nr 1 och vill kompensera.
3. Min kompis Elin satt på axeln med eldgaffel och skrek "SPRING!!!"
4. Jag mötte folk hela tiden och man kan inte sluta springa när folk ser en.
5. Jag orkade mer och gav inte upp så lätt.

Jag hoppas att det är det sista, men det kan vara kombinerat med nr. 3. Elin är inte bara en skön tjej och god vän, utan också tokig i att träna / springa, och är min portabla tränare som finns i mitt huvud när jag springer. Tack Elin för att du pushar mig ;)

Nu ska jag äta =)


Ps. Längden på slingan redovisas inte. Vill inte skylta med den klena sträckan när jag har kompisar som springer halvmaror och stadslopp flera gånger i veckan ;)